Det kom nyss upp en tanke i huvudet på mig nyss.

Jag tänkte det förut idag också, precis när jag började rida idag när Ali håller på oh stutsar som vanligt och jag bara sitter där, dom flesta blir ju såhär "men gå och hjälp henne" "det ser inte ut som hon klarar det själv vi måste hjälpa henne" men sanningen är att jag vill faktiskt inte ha någon hjälp hur farligt det än ser ut, jag mixtrar inte med hästen när den håller på och krånglar ,för gör man det så kan det bli farligt utan jag sitter bara där och följer med..

Men det var inte det jag hade tänkt skriva om egentligen utan frågan är:

*blir jag någonsin rädd?* 

Jag har nu suttit och tänkt en stund och mitt svar blir faktiskt nej, jag blir aldrig rädd längre hur mycket än hästen håller på, jag sitter mest där och skrattar bort det och går det för långt så blir jag mer arg och ledsen vilket får mig att se rädd ut, förut blev jag rädd hela tiden bara hästen tog några steg snabbare än vanligt eller om den flyttade sig lite åt sidan.. 

Men det var 2011.

2012 blev något helt nytt rädslan släppte mer och mer, jag började ro på mig själv mer som ryttare och tog kontrollen.

Skaffade mig en problem ponny som jag kunde åka av på jätte många gånger per pass när den bockade och höll på, men blev jag någonsin rädd? Nej jag blev inte rädd och gav upp även fast det var en helt okänd ponny för mig..

Sen började Indus få egna idéer och började busa och stegra så fort han inte får som han vill,

Detta försöker jag få bort vilket jag gör bäst själv tycker jag.

Allt blir så fel om man tar en tränare som inte känner hästen och kommer och säger "Gör så och så och så, så slutar han ska du se." 

 

Nu när chocken är ur mig så börjar jag känna rädslan med det är inget jag tänker låta hindra mig, jag satsar SM och så ska det förbli även om mina ponnyer är som dem är..

 detta inlägget kommer väl tas bort i framtiden av någon konstig anledning..